The Search: Röd Apa Fullmåne

The Search är gränslöst. Vi kommer att gå så långt jorden tillåter oss. I varje ocean, varje hav, letar vi efter de mest mystiska och okända vågorna. Och vi hittar dem och surfar på dem. Vågor som kommer ut från glaciärerna, andra mitt i floden eller de som slingrar sig rakt över en sandig botten som en skallerorm som springer, spottar och krossar allt i sin väg.

Indonesien kom först in på min radar via Jack McCoys surffilm Sons of Fun, och det var inte de orörda, gröna reven vid Bukit som fångade min uppmärksamhet heller, det var de bruna vattenvågorna vid Balian som fick mig att tappa förståndet som grommie. Vid den tidpunkten hade jag aldrig varit utomlands, och Bali i den filmen såg helt främmande ut för mig, men eftersom de killarna hade så roligt med att busa och driva med stället visste jag att det var en plats jag var tvungen att åka till. Ett eller två år senare fick jag min chans.

1998 kom jag med i teamet för World Grommet Titles som hölls på Kuta Beach. Jag glömmer aldrig när jag klev av planet och fick en smäll i ansiktet av den klassiska klibbiga heta luften och sedan en lungfull av rök från den illaluktande Gudang. Då fanns inga regler om var man fick röka och varje person hade en Gudang hängande från läpparna. Killarna i terminalerna, tulltjänstemän, taxichaufförer, hotellpersonal, alla rökte som skorstenarna i Mary Poppins.

Jag delade rum med Joel Parko och det första tränarna sa till oss var att ingen fick hyra cyklar. Så, förstås, hyrde Parko en så fort de vände ryggen till. Han kraschade den genast rakt in i en vägg. Helt totalförstörd. Vi insåg snabbt att Bali var en rolig plats att vara 16 på. Det var så annorlunda och intensivt jämfört med hemma. När man gick runt i Kuta grep folk tag i armarna och ledde in en i sina butiker, små barn knöt armband på en. Alla var vänliga, men samtidigt kunde man bli lurad när som helst. Vi höll våra pengar i kalsongerna. Vi var alla varnade att vara försiktiga, men vi lyssnade inte… för allt vi ville var att gå till The Bounty. Det var just en sådan plats. Man kunde härja fritt.

Surfen på den resan gjordes mest på Kuta-stränderna. Vi åkte upp till Bukit en dag och surfade Outside Corner ganska stort, men vi rörde inte reven så mycket. Vi surfade dock Balian och det var en dröm som gick i uppfyllelse. Varje gång jag tog av kände jag mig som Dorian eller Margo, som gjorde dessa galna svängar… även om jag fortfarande var ganska smal då, så jag kastade nog mindre vatten än mormor som sköljde ur sin tekanna.

När jag ser tillbaka nu är det ganska tydligt för mig att jag var helt ovetande om den andliga kraften i Bali och Indonesien, men när The Search gjorde resor till den regionen till en regelbunden del av mitt liv började jag förstå öarnas betydelse, folkets magi och varför ögruppen har en helig plats inom surfing.

Search-resor går sällan till världens mest populära och trånga surfdestinationer, men vi hade fått höra att en gammal pärla såg lovande ut att tända till.

Det var historier och folklore som förts vidare till mig av de ursprungliga Indo-krigarna som gav mig insikterna jag saknade som 16-åring. Det var killar som hade tillbringat mycket tid och gjort hårda insatser för att utforska platsen, både inifrån och ut. Jag började förstå platsens energi. Båtkaptenerna verkade särskilt agera med en sjätte sinne. De litade nästan lika mycket på känslan som på informationen som kom via kartorna eller walkie talkies. När vi inte hade telefoner litade de på sina magkänslor, och nio gånger av tio fick denga vågen på årets bästa swell. Berättande är också en konstform för dessa killar… när de talade, lyssnade vi.

Trots all tid jag spenderade i Indo tog det mig 10 år att komma tillbaka till Bali efter mitt första besök. När jag klev av planet kände jag mig genast kopplad till platsens spiritualitet, på ett sätt jag inte gjort som barn. Och även om jag bara besökt sparsamt under åren som gått, har jag börjat förändra hur jag upplever ön.

Faktum är att det var med visioner av Gerry Lopez och Peter McCabe och Albe Falzon och Al Byrne… alla de killarna som åkte upp till Ulus och Padang för att surfa enorma vågor själva förr i tiden… som Mason och jag bestämde oss för att återbesöka Bali och dess omgivande öar. Det var en fullskalig purple blob swell strike mission, satt under Red Monkey Full Moon.

Som jag sa, Search-resor ger sig sällan till världens mest populära och trånga surfdestinationer, men vi hade fått höra att en gammal pärla såg ut att vara på gång att leverera. Eftersom jag aldrig surfat där tänkte vi att det var lika bra chans som någon att bocka av det på min bucket list. Det var skönt att bryta cykeln av att alltid försöka hitta något nytt, och istället gå tillbaka i tiden och återbesöka en våg som varit så ikonisk, så länge.

Med vågorna som slog hårt fick Mason och jag en tidig morgonbåttur och tog oss ut från Bali och över kanalen till Java. När vi närmade oss revet var det tydligt att stället var i gång, och när vi styrde båten in i kanalen kunde ingen av oss tro vad vi såg. Åttafotsögon stirrade på oss, och inte en enda själ i line-upen.

Surfen han gör där ute är ren underhållning. Jag vet inte om han är Rick James eller James Brown men han är funky och jiving och disco och soul allt i ett.

Det sades att det skulle bli bättre med tidvattnet och att vi kanske borde gå iland och äta frukost, men jag var inte alls med på det. Det är grymt där ute! Det är ingen där, varför fan skulle man gå iland? Det visade sig bli en ganska speciell dag. Det var min bror Seans födelsedag, och jag var taggad på att surfa denna galna vänstersväng och bli tubad på en våg som han definitivt hade besökt som goofy-footer. Surfen var helt otrolig. Det pumpade. Stort och malande gav det dig chansen att gå så hårt och snabbt som du bara kunde. Jag kände mig så sammansvetsad och på topp med min surfing. Allt föll på plats så perfekt den dagen. Jag bara flöt med.

Efter det hoppade Mase och jag över några diken och styrde mot en annan berömd vänster, Masons favoritvåg i hela Indo. Den här grejen brakar från början till slut, växer i storlek och fart ju längre den går ner längs revet. Det finns en klassisk historia om Peter Crawford som kastade sin bräda i marken och gav upp surfingen i tre månader efter att ha fått en två minuter lång barrel där. Han trodde verkligen att han aldrig skulle få en så bra åktur igen i sitt liv.

Jag hade surfat där en gång tidigare men jag gillade det inte. Det var väldigt trångt och jag fick inte många vågor, så det var aldrig på min radar att åka tillbaka. Den här gången stannade jag på land och hängde med lokalbefolkningen och fick spendera tid med killar som älskar vågen, och det var en helt annan upplevelse.

Som jag sa, Mason älskar stället. Förra året när han var på en Search-resa på andra sidan jorden såg han vågor slå mot Indo och ville släppa allt och flyga direkt dit. Han är otrolig på den vågen. Han känner alla där, han känner vågen, han vet när man ska surfa, vilken mat man ska beställa, hur man beställer den, han har helt enkelt full koll på stället. Hans självförtroende där är på en helt annan nivå.

Surfen han gör där ute är ren underhållning. Jag vet inte om han är Rick James eller James Brown men han är funky och jiving och disco och soul allt i ett. Han har så mycket i huvudet som han vill prova där ute, bunny hops in i tuben och olika pigdog rail grabs. Han var så exalterad och sprallig över alla olika saker han skulle testa. Han känner vågen så väl, han tänker alltid på sätt att göra det roligare för sig själv.

Vi hade ett par dagar där och blev helt slut, men för mig var det mest speciella minnet att hitta tillfällen där jag kunde sitta ute vid brytningen med Pablo, en absolut legend på den här vågen. Pablo har surfat vågen i nästan 50 år, han har baserat hela sitt liv kring den. Allt kretsar kring att rida just den där revsträckan. Att höra hans historier och dela ett ögonblick där det bara var han och jag ute vid brytningen... det var riktigt häftigt.

När vågorna avtog drog Mase och jag tillbaka till Bali för några lata dagar där vi spanade efter höger. De där få lata dagarna var de roligaste jag någonsin haft i Bali. Vi hade ingen tidtabell, vi försökte inte få de bästa vågorna, vi oroade oss inte för tidvattnet... vi gick bara upp och tog en sväng och försökte hitta vad vi kunde hitta. Och det häftigaste var att vi råkade på så många små episka spots. Bara en handfull killar, alla glada och leende, som delade perfekta glasartade vågor. Även en session på Canguu höger var inte för straffande...