The Search: Braai

Vi hade varit i J-Bay och eftersom vi båda var ute ur WSL-tävlingen tänkte vi, ja, toppen; vi är i en bra del av världen för att ha våtdräkter och hitta lite utrymme för oss själva så vi tänkte: Låt oss gå på jakt.

Vi hade ett par sydafrikanska vänner, Paul och Caleb, som är väldigt insatta i kusten söder om Jeffries, nästan hela vägen till Cape och bortom. Det verkar som att de känner till varje vrå på den enorma kusten. Prognosen såg riktigt bra ut och det lät som ett äventyr. Jag är alltid sugen på att kolla in nya platser, så vi packade bara ihop och körde ner.

Vi lämnade J-Bay för att åka söderut precis innan sista tävlingsdagen, och stannade till för att göra ett burdyk med stora vita hajar längs den smutsiga gamla vägen. Det var tillräckligt intensivt, men efter att ha kommit upp ur vattnet från dyket, satte vi på våra telefoner för att försöka se vad som hände i finalen och webbsändningen gick bananas: "Mick har precis blivit attackerad av en massiv haj!"

Vågorna var faktiskt ganska bra, men det var lite för nära burdykningsgrejen; och vi var för rädda för att surfa med Mick färskt i minnet. En strand som har 50 bofasta stora vita hajar som cruisar runt hundra meter bort är inte mitt förstahandsval att surfa vid ... så vi fortsatte köra ner längs kusten.

Herregud, ska vi verkligen gå tillbaka i vattnet på den här resan?

Den kvällen delade Owen och jag ett rum, bara hängde där och tittade på Jeffries-drama och allas skrämda intervjuer. Vi sms:ade fram och tillbaka med grabbarna om scenen och diskuterade emellanåt: "Herregud, ska vi verkligen gå tillbaka i vattnet på den här resan?" Det var surrealistiskt. Folk säger det mycket nuförtiden, "Det var surrealistiskt," men det här var verkligen lite Salvador Dali...

Vi åkte och kollade in västkusten, och på något sätt lyckades vi samla oss nog för att surfa en stor, öppen beach break. Det var som en South Straddie (Oz)-stil, slabby wedges, men bara riktigt kallt och det simmade sälar runt lineupen. Det var en lite konstig swellriktning men vi fick några vågor och ingen blev uppäten så vi lugnade ner oss lite.

Lite längre bort från det stället surfade vi en riktigt rolig vänsterpunkt. En galen setup. Seten gick precis över tången, men de mindre, som såg så perfekta ut, bröt inte tillräckligt långt bort från tången – man fastnade bara! Men vid lite större storlek tror jag att det skulle vara en fantastisk våg. Ändå undrade vi vad som gömde sig i tången. Allt som rör vid dig i vattnet i Sydafrika får dig att freaka ut! Även om det är slemmigt och halt känns det som en hajtand.

Vi surfade en annan våg den dagen som visar hur varierad surfingen är där borta. Det var en lång vandring ner, en svepande; lång strand och stormiga vindar som blåste bort våra rumpor. Vädret var iskallt, och vågorna var ungefär 8 fot; bara stora, öppna offshore-pit som bröt långt ut. Vi trodde vi skulle frysa innan vi ens kom ut till där det bröt. Det var hektiskt, men vi fick några bra till slut.

Efter Mick-incidenten var vi på så hög beredskap, särskilt när vi surfade så långt ut. Självklart såg vi något stort bryta vattenytan utanför oss, och tänkte "Vad händer?" Sedan dök det upp igen, och vi kunde tydligt se dess kontur – en stor val. Aldrig varit så exalterad!

Vår fotograf, Corey Wilson, glömde med flit sin vattentäta kamera för den sessionen. Så Stu Gibson, som är från Tassie och helt galen, simmade ut istället. Han älskar det; han simmar runt isberg och sparkar hajar i tänderna varje dag. Eller så säger han…

Maten var galen på den här resan, vilket alltid är en av de bästa sakerna med att söka. Jag tror maten i Sydafrika är min favorit av alla platser i världen. Man kan gå till en restaurang som skulle ta 150 dollar för en måltid hemma, och betala 15 dollar. Man får bara denna otroligt bra kvalitet på maten varje dag där.

En plats vi besökte var riktigt häftig, den ligger bokstavligen precis på stranden, med stora öppna eldar. De kom ut med typ 30 humrar och massor av fisk och annat, och lagade en braai, den sydafrikanska versionen av en grillfest. Tydligen öppnar stället bara när de får en bokning, då åker de ut och hämtar all sin råvara för kvällen och grillar upp det åt dig. Jag älskar braai! Den kvällen var en av de bästa måltider jag någonsin haft, helt otrolig.

En kväll gick vi ut i stan och såg Ben Howard spela. Vågor skulle inte vara så bra nästa dag, men såklart efter en ganska stor kväll och att vakna lite risig, var vågorna de bästa vi såg på hela resan. Owen tog faktiskt ett par tupplurar på stranden den dagen, ihopkurad i den iskalla kylan. Vi trodde han skojade men han sov djupt – mellan surfarna såklart, och naturligtvis var han fortfarande grym.

Man kör mycket där nere, vägarna slingrar sig runt vik efter vik; det känns oändligt. Man lägger ner timmar om och om igen, men landskapet är otroligt. Det är en så vacker del av världen, så vild och stor och förrädisk. Det gör det lite svårt att avgöra hur stora vågorna är ibland, som om storleken förvrängs av alla de imponerande bergen och massiva klipporna. Det är en fantastisk plats, och det är väl värt att lägga ner tiden där.

Och det är ungefär 2 % av hela kontinenten klart!